I fredags när vi kom tillbaka till sjukhuset efter vårat studiebesök så blev vi genast inbjudna till ett litet “party” som skulle äga rum vid arbetsdagens slut. Chefs- fysioterapeuten på vår rehabiliteringsavdelning hade nämligen blivit befodrad och fått en bonus som han ville dela med sina arbetskamrater. Människorna här är verkligen så otroligt generösa och fina mot varandra. Dem gillar verkligen att fira saker och då skall alla självklart vara med. Vi är väldigt glada över att vi har fått chansen att vara med och fira under två tillfällen av vår vistelse här.

Partyt gick till på ungefär samma sätt som förra gången. Vi åt i flera timmar och det kom in nya maträtter hela tiden, denna gång köpte dem dock drickan direkt på plats istället för att ta med egen (ja risvinet i petflaskorna var såklart ett undantag). Under festligheterna här så utbringas det väldigt många skålar då alla vill tacka varandra för olika saker och sedan skåla för det. Vi blev till exempel tackade av vår handledare för att vi har bidragit till mer information om arbetsterapi och för att vi har pratat engelska med honom varje dag.

 

 

Här är buffelkött, det var jättegott

 

 

Friterad tofu som också va super gott, vi åt upp typ allt på tallriken själv

 

 

I den är soppan var det massa strimlor som kommer ifrån en bananblomma

 

Idag när vi var ute och gick så såg vi bananer och tyckte att det va lite roligt att vi ätit en sån där lila blomma som hänger längst ner på bananklasen

 

 

Det var inte bara befodran som skulle firas. Eftersom den 8:e mars ju är internationella kvinnodagen så fick alla kvinnor på resturangen även en varsin ros i förskott. Efter middagen var det självklart dags för karaoke igen. Det blev en längre moppetur till karaokestället denna gång vilket var spännande. Dessutom fungerade även de engelskspråkiga låtarna den här kvällen vilket ju var himla trevligt. Jag och Saramaria sjöng No women no cry och Mamma mia. Vi tyckte väl inte själva att det var det vackraste vi hört men när en av sjuksköterskorna satt och höll för öronen kändes det som att det var dags att åka hem och sova. Nu kan vi iallfall åka hem från Hanoi med gott samvete då vi både åkt moppe på riktigt och sjungit karaoke.

 

 

 

När vi kom hem satte vi rosorna i vår vackraste vas

 

 

 

I lördags hade vi ställt klockan på åtta för att hinna iväg och se Ho Chi Minh innan entrén stängde. Ho Chi Minh har alltså varit president i Vietnam men dog 1969. Han har haft stor betydelse för Vietnam och därför bestämde man sig för att han skulle balsameras efter sin död trots att hans egna sista önskan var att få kremeras. Att komma in i mausoleet var väldigt speciellt. Vi gick hela tiden som på ett led på en röd matta och det stod vitklädda vakter överallt. Vi hade inte riktigt läst på om hur man skulle bete sig därinne så vi blev tillsagda några gånger av vakterna innan vi förstod. För det första fick man inte gå utanför den röda mattan, för det andra fick man inte ha några huvudbonader på sig, Saramaria fick genast dra av sig sin huva som tidigare skyddat mot regnet. Man fick heller inte hålla armarna i kors vilket jag fick reda på genom lite pekande och arga blickar. Självklart fick man inte prata eller fotografera heller. Eftersom man hela tiden gick på led med en massa andra människor runt omkring sig så kunde man inte riktigt stanna upp och titta när man väl befann sig vid hans kropp. Kroppen låg alltså i en glaskista på en upphöjnad i golvet och vaktades av fyra vitklädda vakter. Som sagt det var lite speciellt att se en människa framför sig som varit död sedan 1969 men ändå såg levande ut. Turistandet avslutades med en liten sushilunch.

 

 

 

Här bodde Ho Chi Minh

sjön som han brukade promenera runt

 

En bild tagen från internet, det är så konstigt att han kan se ut sådär efter så många år

 

 

 

Idag har vi börjat skriva på vårat resultat till C-uppsatsen. Allting tar alltid mycket längre tid än vad man tror när man pluggar. Det känns dock skönt att vara igång och det känns som att vi kommer ha mer information till resultatet än vad vi trodde från början. Imorgon börjar sista praktikveckan på sjukhuset och när den är slut är det bara en vecka kvar till hemfärd. Vart har tiden tagit vägen?

 

Just det vi tänkte bara nämna det här med råttor innan vi avslutar. Det kryllar av dem här. Vi har tidigare sett några stycken på gården när vi till exempel stått uppe på balkongen och tittat ner eller när vi kommit hem på kvällen och någon har sprungit iväg på långt. När vi väntade på bussen till Sapa såg vi en som sprang ovanför våra huvuden på alla elkablarna. Men häromdagen fick vi syn på en på balkongen mitt emot våran som var dubbelt så stor som dem andra vi sett. Slutsats: kunde den ta sig till deras balkong skulle den kunna ta sig till våran då den utan problem kunde springa uppför en 90 graders vägg. Dörrar och fönster hålls därför numera stängda. Ikväll när vi kom hem från ett kafe besök sprang det dessutom en annan råtta framför våra fötter när vi skulle gå in till vår port. Vi får se om vi vågar gå ut mer.

Så här såg det ut när Saramaria skulle förklara för vår handledare vad en råtta va, han frågade om det var en kanin eller insekt vi menade