Vi har haft fullt upp så det har gått några dagar nu sedan vi uppdaterade bloggen så här kommer ett långt inlägg

 

28/1 Dagen innan praktiken

29/1 Denna dag ett liv. Klockan ringd redan 07:00 denna morgon, det var dags för vår alldeles första dag på sjukhuset. Efter lite frukost  gav vi oss ut på taxijakt. Det tog ungefär 35 min att ta taxin till sjukhuset från vår lägenhet och det kostade oss 100.000 dong vilket är ungefär 39kr.

 

Väl framme anmälde vi oss i receptionen och blev vi hänvisade till en av cheferna som undrade vad vi hade för tidsschema för vår vistelse. Eftersom vi inte hade något tidsschema så fick vi snabbt komma på ett.  De snabba besluten resulterade i att vi nu inte riktigt vet om vi ska vara på sjukhuset på fredagar eller inte men det visar sig helt enkelt i framtiden. Vidare fick vi fylla i en massa formulär om våra familjer,  om vi var gifta eller inte (vi fick senare reda på att om man inte säger att man är gift här så räknas man som singel, så det är alltså gift eller singel som gäller inget däremellan) vad vi har för utbildning, vart vi bor när vi är här och så vidare.

 

Efter allt pappersarbete fick vi bege oss till tvätten för att få en uppsättning kläder. Det var inte det lättaste men till slut hittade dem lite kläder till oss som resulterade i en hel del skratt. Vi har inte riktigt samma storlekar som dem har här men det är bara att köra på det som finns.

Precis innan lunch var vi ombytta och klara och fick vi komma till rehabiliteringsavdelningen. Där fick vi återigen tala om vår tidsplan för vår sjukhusvistelse och sedan blev vi presenterade för all personal. På avdelningen jobbar det sex fysioterapeuter, en sjuksköterska och några läkare. Det finns ett träningsrum med britsar, madrasser på golvet, maskiner att träna i, ribbstolar och en barr. Sedan finns det det ett behandlingsrum med britsar där dem utför alla behandlingar som involverar maskiner. Till vår förtjusning hade dem även ett arbetsterapirum. Rummet var utrustat med lite redskap för handrehabilitering men det användes inte särskilt ofta eftersom det inte finns någon arbetsterapeut på något sjukhus i hela Hanoi.

 

Vi fick chansen att visa våra arbetsterapeutiska skills redan första dagen eftersom dem som jobbar på sjukhuset är väldigt intresserade av arbetsterapi och dem vill gärna lära sig mer om det. Så första dagen fick vi träna lite finmotorik med en av patienterna som drabbats av en stroke. Dem patienter som kommer till rehabavdelningen kan både vara inneliggande patienter eller komma utifrån. Oftast är samma patienter där varje dag och dem köper rehabilitering för 10 gånger åt gången. Här måste man i likhet med USA köpa en sjukförsäkring om man vill ha vård. Jag och Saramaria passade på att fråga hur det är för dem äldre här när det gäller boende och så eftersom man inte ser så många äldre ute på gatorna. Vem tar hand om dem? Vad vi förstod så kan man om man har råd ha en ”care giver” alltså något i stil med personlig assisstent. Men har man inte råd så får man hoppas på att man har släktingar som kan ta hand om en för här finns inga äldreboenden eller servicehus. Regeringen har dock infört en lag som gör att varje person över 80 år  ska få ett bidrag på 100 000 dong  som en hjälp om man är ensam. Men ja som ni såg tidigare så är alltså 100 000 dong cirka 39kr. Att bero på bidrag så fick vi frågan om vi verkligen hade stängt av lamporna efter oss inne på arbetsterapin när vi lämnat rummet?  Om någon skulle glömma att stänga av lamporna efter att dem lämnat ett rum så skulle vår handledare få betala 200 000 dong i böter. Kanske något man borde införa även på hemmaplan.

Under resterande tid av dagen vi gick mest runt och tittade på när fysioterapeuterna gjorde sina behandlingar på patienterna. Vi kände (precis som vi hört tidigare) att fysioterapeuter inte riktigt jobbar på samma sätt som hemma där man är van med att dem just arbetar fysiskt. Här använder dem till största delen maskiner med elektromagnetisk strålning vid behandling. Några av apparaterna tyckte vi såg ut som stora TENS-apparater. Lite paraffin använder dem också som smärtbehandling. Vi har ju sett parafinbad hemma för händerna men här har dem som en stor prafinkaka som dem placerar där patienten har smärta.


Tio i fem på eftermiddagen fick vi sluta och då var vi så trötta i huvudet att vi knappt visste vad vi hette. Vi kände båda att det var lite konstigt eftersom vi faktiskt inte gjort så mycket mest stått och tittat på. Vi bestämde oss i alla fall för att försöka ta bussen hem eftersom den skulle stanna någonstans i närheten av vår lägenhet och endast kostade 7000 dong vilket är ungefär 3kr. När bussen väl kom och vi skulle kliva på tittade busschauffören argt på oss och gestikulerade vilt mot andra sidan. Jahapp vi skulle alltså stå på andra sidan gatan för att få gå på, bara att bege sig dit och vänta på att bussen skulle stanna en stund och sedan köra runt i rondellen. Bussresan gick iallfall bra och vi lyckades komma av på rätt ställe. Tyvärr är det inte alltid dem stannar bussen helt vid ett stopp utan man får liksom ta sig av lite i farten.  Självklart är det en person som kör bussen och en som tar betalt.

 

Allt man sitter på här är väldigt smått, även bussbänkarna

Dag 2 på sjukhuset (30/1). Idag gick det något lättare att komma upp ur sängen. Vi bestämde att vi skulle försöka hitta busshållsplatsen till sjukhuset denna morgon för att slippa ta taxi. Det var lättare sagt en gjort. Vi hittade ingen och även om man hittar en person som på engelska kan förklara vart den ligger så åker inte den personen buss. Taxi igen med andra ord. Vi har just upptäckt att vi har åkt den dyraste taxin under hela vår vistelse här. Vi frågade på hotellet när vi bodde där vilka taxibolag som var bäst eftersom vi hade hört att man ofta blir lurad och då fick vi två rekomendationer. Men nu när vi börjar hitta lite bättre själva och alltså inte är lika lätta att lura så finns det andra taxibolag som är mycket billigare.

Dagen på sjukhuset började med att vi fick sitta med och titta när en av fysioterapeuterna hade stretching med ett barn som hade en CP skada. Barnet hade fått stamcellstransplantationer vilket ja tror alla barn vi träffat på rehabiliteringsavdelningen har fått. Vissa av barnen svarade bra transplantationerna men andra inte.


Efter det fick vi vara lite aktiva och lära oss att ”bädda” deras britsar. Det var inte det lättaste. Det var väldigt noga med att man vek upp lakanet på ett visst sätt och stoppade i kudden i örngottet på ett särskilt vis. Det tog en liten stund innan vi fick tillåtelse att göra det själva men hela situtionen resulterade i en hel del skratt.

 

Efter bäddning var det nästan dags för lunch. All personal äter i personalmatsalen eftersom maten ingår i arbetet. Vi blev bjudna på två lunchkuponger av vår snälla ”handledare” så vi kune följa med till matsalen idag. Där fick man en plåtbricka med olika fördjupnigar i sen stod det personal och lade på mat åt en. Det blev ris, groddar, soppa, tofu och kykling. Till efterätt åt dem någon slags bönor som påminner till utseendet om bruna bönor men det smakade inte riktigt likadant. Vi får se hur vi gör i framtiden med lunchen eventuellt går vi till ett kafé som ligger i närheten och köper lunch för det känns jobbigt och väldigt otacksamt att inte äta upp allt om det inte råkar vara ens favoritmat som serveras.

Efter lunch var det snabba ryck tillbaka till rehabavdelningen. För efter lunch gör dem något som vi borde införa i Sverige också, dem lägger sig på britsarna och sover i ca 15-20 min. Nu kunde varken jag eller Saramaria somna men dem andra i personalen somnade och snarkade gott en stund. Vid 13:00 slutar lunchen här och dår är det dags för en halvtimmes samling i deras fikarum. Läkaren som är chef på avdelningen tyckte att vi skulle berätta om arbetsterapi för dem andra i personalen för att dem ska få lära sig mer engelska. Så det gjorde vi. Senare hade vi en liten privat engelska lektion med en sjuksköterka i personalen hon ville lära sig tio nya ord på engelska så vi skrev ner några i ett block och på måndag blir det förhör.

Eftermiddagen flöt på vi pratade mest med personalen om hur allt fungerar i Vietnam och hur det fungerar i Sverige, sådana samtal är alltid intressanta. Framförallt lönerna diskuterades och vi kan väl konstatera att en läkare i Sverige har det något bättre ställt en en läkare i Vietnam. Just det, igår blev vi ju inbjudna på en liten fest som skulle äga rum efter jobbet idag. Här är det snart nyår så i och med festen firar man ”ut” det gamla året. Så efter dagens slut byte vi om och sedan tog vi taxi tillsammans med chefsläkaren till en resturang där dem andra i personalen väntade. Vi slog oss ner vid ett bord som var bokat och där de först såg ut som att man satt på golvet med ett litet upphöjt bord men längre in fanns det möjlighet att få sitta på samma sätt som en stol. In kommer det sedan två stora brickor med olika kötträtter. Jag och Saramaria är livrädda för att vi ska äta hund här utan att vi vet om det. Saramaria såg nämligen en grillad hund hänga utanför ett hus igår i ungefär samma kvarter där sjukhuset ligger. När vi frågade dem andra om vad dem olika kötträtterna var, var nästan allt kyckling eller biff och kyckling eller biff kan vara vad som helst. Det fanns mycket grönsaker och annat också så vi försökte äta så mycket vi kunde av det vi visste vad det va. Det fanns en risrätt som kom in i ett bamburör som var supergod. Det var ris blandat med kokos vilket kanske intelåter så gott men det får helt klart full poäng av oss. På bordet fanns även hästkött och lite gristarm om man kände för det. Något som inte fanns var dricka, det hade personalen tagit med själva. Någon form av små shotglas delades ut till alla och sedan dracks det whiskey och deras egengjorda vin som shots. Som tur var hade dem även tagit med sig vatten, coca-cola och öl.

När vi suttit någon timme och ätit så kommer det in ny mat. Denna gång någon soppa med tofu, biff och grönsaker i som man åt nudlar till och som tillagades direkt på bordet. Det var en mycket trevlig middag och stället var fullproppat med folk. Dem andra gästerna var nog dock inte så vana med turister. När jag kom ut från toaletten till exempel så var den en man utanför som hoppade till och såg helt chockad ut nr jag klev ut. Samma sak hände Saramaria när hon skulle gå på toa då en person vände sig om och började gå baklänges av förundran.

 

 

Frukten och grönsakerna man köper här är oftast omogna så man måste fönstermogna dom hemma innan dom kan ätas